![Spökbåten 1]()
Spökbåten
Många stockholmsbor har säkert vandrat förbi den herrelösa båt som de senaste åren legat “sänkt” vid Långholmens sydöstra strand. När is och snö nu släppt sitt grepp om landet tittar så återigen den spöklika skutan fram. Oroliga läsare har därför börjat höra av sig till redaktionen om hur, var och varför båten ligger där den gör.
Nyheterna Sverige har som vanligt grävt djupare i historien!
För att bena ut frågetecknen kring vraket har vi lyckats få tag i frilansjournalisten och tillika den manliga lotusen Albin Martinsson. Senast vi hade anledning att läsa Albin’s djupgrävande artiklar var i oktober, när den lille akterseglaren tog sig en närmare titt på mysteriet med Loch Ness odjuret. [Läs om det här..]
Det är med stor glädje vi kan presentera ett kortare reportage om “Spökbåten på Långholmen”.
Jakten på sanningen fortsätter..
Den upphör aldrig..
16/5
“Vem är det som slår på mig?” är min först tanke när jag tidigt om morgonen vaknar upp av smärtsamma slag i magen på en utav stadsmissionens utlottade sovplatser.
Mina ögon är grusiga men när dom väl öppnas ser jag Ivan, en arbetslös rysk lastbilschaufför, torna upp framför mig. Han hänger nästan över sängen och men båda händerna hopknutna – ungefär som att han skulle hålla i en osynlig slägga – matar han slag i min mage. Jag möter hans flackande blick och känner direkt igen fylledillets oroliga ögon. Ivan är söndersupen. Hans hjärna, uttorkad som ett russin av all meskalin, går nu på det mest grundläggande operativsystemet. Lillhjärnans krav på mat, sömn, sex och kroppstömningar har fått fritt spelrum i det som finns kvar av den magnifika dator som en gång var en fullt fungerande hjärna. Nu är det bara grundfunktioner som styr. Primala basfunktioner.
Ivan vill sova någonstans. Han har fått mat, bajsat och troligtvis onanerat på toaletten samtidigt. Tre av fyra kriterier uppfyllda.
Slagen i magen, “släggslagen”, som han ursinnigt matar min mage full med betyder att han vill sova. Fyra av fyra.
Jag försöker värja mig. Rullar undan.
Ivan får sin sovplats – jag får kissa blod i en vecka.
Lunch.
Jag står och letar i sopvagnarna bakom Sveriges Televisions matsal vid gärdet. Kanske hittar jag en silltallrik som Kristian Luuk smörjt kråset med? Kanske ett halvätet äpple, märkt av Pekka Heinos dollargrinande käkar.
Jag raffsar åt mig ett smörgåsbord av begagnade läckerheter och går hem.
Eftermiddag.
Frågorna gäckar mitt huvud.
Varför sov jag på stadsmissionen, igen?
Varför rotade jag i soptunnorna när det ligger tre frysta humrar i frysen här hemma?
Svaren kommer inte men frågorna tynar bort för varje liten pralin av antipsykosläkemedel jag knaprar i mig framför datorn, noggrant studerandes repriser av “Antikrundan” på SVT-play – vad säger dom egentligen mellan raderna? Jag tittar på samma avsnitt ett tiotal gånger innan både min hjärna samt skålen med Klozapin, Cisordinol och Nozinan är tom.
Jag somnar. På golvet. Torr i munnen.
Kväll.
Telefonen ringer.
Jag har ingen mental ork att avvärja mig Bert’s nervösa påhopp om ånyo ett reportage på jakt efter sanningen.
17/5
Det är ganska mycket blod i morgonurinen. Ivans grovhuggna nävar möblerade om rejält i magen på mig. Kanske körde han flyttlastbil innan spriten satte käppar i hjulet för honom? Det låter rimligt.
Jag tappar en tand när jag borstar för ivrigt med tandborsten.
Lunch.
Efter att ha ägnat större delen av morgonen till att försöka klistra fast min tappade tand med superlim i gommen, ger jag mig så iväg till Långholmens strand. Hög på klistrets bekymmersfria ångor cyklar jag omkull flera gånger på en lånad cykel och det är ett under att jag inte ramlar över räcket på västerbron.
Jag lämnar cykeln på en trottoar och går ner till en utav båtklubbarna vid de försommargrönskande holmarna. Av ett par båtentusiaster får jag reda på att mannen jag ska prata med om båtar och båthistoria heter Gej Gerhard.
Jag ryser till i kroppen och ser i fantasin en stor grovväxt man framför mig. En gammal ärrad fiskare med grova fingrar och seg brunbränd läderhud. Kanske luktar han lätt av tjära, har ett par vita strån i skägget och längs tinningarna. Jag kan bara hoppas.
Jag vandrar iväg längs en grusad stig. Träden har börjat bli gröna och vattnet gnistrar i solen.
-”Var finns Gej?”, frågar jag en man av utländsk härkomst som står och säljer korv till småsugna förbipasserande.
-”Du! Jag är fan inte på den GAY!”, ryter han ilsket tillbaka och kastar en näve rostad lök i ögonen på mig. Jag blinkar instinktivt till, torr vass lök fastnar under ögonlocken och det gör fruktansvärt ont när det löken skär in i ögonen. Jag famlar först bakåt men slår i ett träd och famlar framåt igen, skrikandes av smärta när den torkade löken skär i mitt synfält.
Jag hör den muskiga korvgubben vråla av oro när jag närmar mig korvvagnen.
Hela vagnen välter över korvgubben och litervis med kokhett korvluktande vatten skållar honom under vad jag bara kan föreställa mig är fruktansvärda plågor. Mellan mina blodiga ögonlock kan jag skymta stekta bamsekorvar och senapsflaskor rulla iväg längs promenadstigen.
Jag springer därifrån. Min grusade syn leder mig rakt in i ett buskage.
Med huvudet före slår jag mig medvetslös när jag med full kraft springer in i ett träd.
18/5
Förmiddag.
En hund kissar mig i ansiktet.
Jag har vaknat upp på värre sätt.
Men just det här kisset smakar ovanligt illa. Vad har man låtit hunden dricka?
Kisset sköljer mina sårade ögon och när jag blinkat färdigt ser jag att hunden har en herre.
Den äldre mannen i andra änden på kopplet petar något för hårt med sin promenadkäpp i sidan på mig och jag raglar upp ur buskaget.
-”Är du Gej?”, frågar jag förvirrat den gamla farbrorn.
-”Jävla skinkryttare!”, vrålar han och slår med våldsam kraft käppen mot mitt vänstra knä.
Det klatschar till ljudligt av rappet med käppen och en division kråkfåglar flyger iväg ur ett närliggande träd. Jag faller som en fura.
-”Ni fikusar har bögat loss på Långholmen så det räcker! Nu får det vara nog! Jag hoppas AIDSen gör slut på varenda en utav er!”, skriker han hetsigt och rycker hunden till sig så strypkopplet får den fyrbente livskamraten att gny plågat.
Jag ligger ner på sidan i gräset.
När sällskapet vandrar iväg noterar jag att hundens stjärthål ser ovanligt slappt och irriterat ut.
En bildserie av hur farbrorn idkar tidelag med sin hund i nämnda hål passerar framför mig och jag sätter mig skakande upp.
Det kurrar i magen på mig. När åt jag senast?
Jag gör morgontoalett i buskaget och noterar med glädje att urinen är mer rosa än blodröd idag.
Lunch.
Hur jag kunde gå vilse på Långholmen är fortfarande ett mysterium. Men efter att ha irrat runt bland buskar och träd kommer jag så tillslut fram till spökbåten. Det blåser lite lätta krusningar på vattnet och jag är helt ensam vid den lätt kuperade stranden där någon har förtöjt spökbåten med ett par billiga rep.
Jag hade helst av allt velat få tag i Gej Gerhard först. Det känns olustigt att närma mig båten på egen hand. Sakta tar jag mig fram mot den kapsejsade skutan.
-”Den där båten är inte din”, hör jag en röst säga bakom mig.
Bakom mig står Gej. Instinktivt känner jag det på mig. Som en spindel känner hur en insekt fastnat i nätet. Det kittlar i hela kroppen på mig. Så jag vänder mig om.
Mannen som står där är precis som jag föreställer mig. Gej är kort, grovt byggd, med stora rejäla nävar och ett skägg med vita hår i. Han ser ut som Pippi Långstrumps sjörövarpappa. Jag får kväva en magkänsla av att hoppa upp i hans famn och ropa “Pappa!”.
Jag förklarar vem jag är, vad jag gör här och ger honom mitt mobilnummer i hopp om att han kanske ringer mig i framtiden.
Gej är en fåordig man. Precis som jag förväntat mig. Men han berättar gärna för mig om spökbåten. Mina ögon blänker säkert av förundran och respekt när jag lyssnar till historien.
-”Det var en man som levde med sina katter i en lägenhet i Hornstull som ägde båten”, berättar Gej Gerhard.
Mannen hade varken fru eller barn utan arbetade som spärrvakt och drack lite för många folköl om kvällarna. Han levde för båten och vårdade den ömsint.
-Men så en sommarkväll när han hade lagt till här, ja, precis här där båten ligger nu, så blev han överfallen av pirater!, berättar Gej Gerhard och jag håret på mina armar reser sig.
Jag vill krypa upp i knäet på Gej men får ännu en gång lägga band på mig.
-Piraterna brukar hålla till här ute och om jag vore dig skulle jag inte vandra här om nätterna, för då kan dom överfalla dig! Precis som dom överföll den här stackars mannen när han låg och sov i båten, säger Gej med en orolig blick.
Jag tittar på den förlista spökbåten som ligger och guppar i vattenbrynet. Framför mig ser jag hur stora, muskiga och grova pirater tränger in i den lilla öppningen i aktern. Vilken chock det måste varit för mannen i båten.
Skrek han?
Säkert som en gris.
-Det var fruktansvärt, när dom var klara med honom slet dom ut ändtarmen på honom och knöt den runt halsen, suckar Gej.
Jag mår både illa och blir upphetsad samtidigt. Gej tittar konstigt på mig och jag säger att jag nog hört tillräckligt.
En tanke slår mig.
-Vill du sova över med mig i “spökbåten”?, frågar jag Gej.
Gej tittar konstigt på mig. Sen går han långsamt fram mot mig och jag känner hur jag rodnar om kinderna.
Sen går allt fruktansvärt fort. Gej lägger sina grova sjömanshänder på mina axlar och mina ben blir som spagetti. Instinktivt börjar jag blunda och putar med läpparna. Det blir inte som jag tänkt mig.
Jag tjuvkikar genom ena ögat. Det sista jag ser är hur Gej lutar sig bakåt med huvudet och sen skallar han mig tillbaka till apstadiet med våldsam kraft.
Kväll
Jag vaknar, liggandes naken på mage med en fruktansvärd huvudvärk och en smärta i tarmen som inte går att beskriva med ord. Det känns som en hel finlandsfärja har passerat mellan mina skinkor.
Jag ligger inne i spökbåten och det är alldeles mörkt ute.
Näsan är bruten. Jag tänker att det ordnar sig nog med det och börjar nynna “we’re not broken, just bent”. Jag är nog lite “Pink” – but I don’t need a reason.. Det snurrar i huvudet.
Bland mina kläder hittar jag min mobiltelefon. Där skriver jag snabbt ner de senaste dagarnas äventyr och skickar det som ett email till Bert på Nyheterna Sverige. Snart kommer jag få minnesförlust.. Igen.
Det får jag ofta.
Tur jag skriver ner det här.
Snart är det glömt.
Bredbent vaggar jag hem i försommarnatten.
/Albin Martinsson
Läs även:
TEMA: Albin Martinsson – Loch Ness monstret
TEMA: Albin Martinsson – Ängsö slott
TEMA: Albin Martinsson – Area 51
Albin Martinsson – Revolverhoran – Kapitel 1
Albin Martinsson – Revolverhoran – Kapitel 2
![]()
![Humor]()
![]()
![Bloggpunkten.se]()